Civilrättsligt samarbete

Civilrättsligt samarbete har funnits inom gemenskapen sedan 1999 och syftar till att skapa närmare samarbete mellan medlemsstaterna för att minimera hinder som kan uppstå på grund av olikheter mellan rättssystemen.

Civilrättsligt samarbete har som mål att skapa ett nära samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter för att undanröja alla de hinder som uppstår när olika rättsliga och administrativa system är oförenliga med varandra.

Det civilrättsliga samarbetet reglerades ursprungligen genom internationella konventioner och blev sedermera en del av Maastrichtfördraget i form av en ”fråga av gemensamt intresse”, och därefter i Amsterdamfördraget (1997), som lyfte upp civilrättsligt samarbete på gemenskapsnivå genom att knyta det till den fria rörligheten för personer.

Europeiska rådet gjorde följande uttalade i sina Tammerfors-slutsatser 1999: ”I ett europeiskt område med verklig rättvisa bör inte individer och företag hindras eller avskräckas från att utöva sina rättigheter på grund av att medlemsstaternas rättsliga och administrativa system är oförenliga eller komplicerade.” Detta var en bekräftelse på medlemsstaternas åtagande att skapa ett sådant område med verklig rättvisa ”där människor kan vända sig till domstolar och myndigheter i vilken medlemsstat som helst lika lätt som i sin egen stat”. Detta har åter bekräftats i 2004 års Haagprogram för ökad rättvisa och även av kommissionen i 2009 års Stockholmsprogram.

Principen om ömsesidigt erkännande är en hörnsten i det rättsliga samarbetet. Målet är att domstolsavgöranden bör erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan ytterligare mellanliggande steg, med andra ord, att exekvaturförfarandet avskaffas.

Läs mer:

Förbättringar av samarbetet mellan medlemsstaternas rättssystem är en bärande princip i European Guide for Legal Expertise, som är frukten av flera års arbete av domare, advokater, akademiker och sakkunniga under ledning av European Expertise and Expert Institute (EEEI).

Denna handledning innehåller rekommendationer som kan anpassas till varje medlemsstat och varje rättssystem och som säkrar kvalitet och användbar praxis i samband med sakkunnigutlåtanden. Den innehåller rekommendationer om bästa praxis när det gäller sakkunnigförfaranden, certifiering, etik och status, och inrättandet av en europeisk förteckning över sakkunniga. En del av dessa rekommendationer kan redan användas av sakkunniga, särskilt rekommendationerna rörande oberoendeförsäkran inför varje sakkunnigutvärdering, tecknandet av försäkring, praxis att utarbeta en förrapport samt författandet av en strukturerad rapport.

En pdf-version av handledningen finns på följande språk: engelska, franska och spanska.

Senaste uppdatering: 25/05/2016

Den här sidan sköts av Europeiska kommissionen. Informationen på denna sida avspeglar inte nödvändigtvis Europeiska kommissionens officiella ståndpunkt. Kommissionen påtar sig inte något som helst ansvar för information eller uppgifter som ingår eller åberopas i detta dokument. Vänligen läs den rättsliga informationen för upplysningar om upphovsrätten till EU-sidor.
Vi håller på att uppdatera en del av innehållet på webbplatsen med anledning av Storbritanniens utträde ur EU. Det kan dock ta ett tag innan vi har uppdaterat alla sidor.